Min man!

17 januari, 2018 Posted by Emmalill

Jag och min man firar 23 år tillsammans den 5/7. Det är ju några år mer än halva mitt liv. I 23 år har han stått vid min sida i vått och torrt. Han har hållit mig uppe när jag fallit, han har peppat mig att orka när jag varit villig att ge upp. Han har funnits där i alla lägen.

Det mesta av tiden har vi mest njutit av varandra. Vi har samma sjuka humor och har verkligen så roligt ihop. Vi är väldigt lika, vi gillar lugnet. Vi gillar att bara vara. Vi är båda egna företagare så vi har båda förståelse för att man jobbar i tid och otid.

Min man var lite (ibland mycket) skeptisk till mitt yrkesval i början. Han hade nog svårt att se hur man skulle kunna leva på att rita. Men idag är han min största suporter och hjälper mig i alla lägen, åker på mässor och annat.

Vi är ett bra team!


På denna bilden var vi 16 år. Alltså yngre än vår yngsta dotter är nu. Det känns galet när man tänker på det. Så små vi var



Denna bilden är vi 18 år på. 18 år och nyblivna föräldrar. Eller jag tro jag hunnit fylla 18 här.

Han ville inte gifta sig först. Men en dag friade han, jag som är en obotlig romantiker grät floder såklart. Så lycklig. Snart har vi varit gifta i 14 år. Läste någonstans att 15 år är kristallbröllop. Det känns coolt, vilket mål liksom. Då hoppas jag att jag får en ring med 4 små små kristaller. Som symbolisera oss, vi, familjen.


Från 13 juli 2016 till 6 juni 2017 hade jag gips konstant, med undantag operation x2 och vid byte av gips var fjärde vecka. Det var tufft. Men min man han kan han. Han jobbar ju borta väldigt mycket. Så visste han ju hur jobbigt jag hade det och hur många nätter jag vaknade med smärta och ångest.

Så för att peppa mig så hade han gjort 4 små lappar och lagt i huset. Var av den första på min kudde. Låter märkligt men hade inte sett den, så när jag vaknade mitt i natten så låg den där. Jag blev så glad. Så rörd. Liksom hela hjärtat svämmar över. Men det var ju mitt i natten så fick jag panik, ville inte tappa bort den fina lappen sååååå jag stoppade den i….gipset.

Tror ni jag fick ut den dagen efter? nope så i nästan 4 veckor gick jag runt med denna fina lapp i mitt gips. Och när jag berättade om detta för sköterskorna som byter gips så gick det som en löpeld på hela avdelningen och alla ville hjälpa till att rädda lappen och se till att den kom ut hel.

Det gjorde den tyvärr inte. Dom råkade klippa i den, men inte över själva texten. Så det var ändå ok. Dom gjorde verkligen sitt bästa.

Min ena syrra kom med en så himla bra ide. Att kanske föreviga ”För evigt” texten. Så det blir det nog faktiskt. Har tänkt på det sedan hon sa det i september.

1 person likes this post.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

kommentar *