Ett underbart minne

25 september, 2015 Posted by Emmalill

Har du något minne som får dig att småfnissa lite extra. 

Jag har ett som jag tänker på ibland ofta och inbland gå det en tid jag knappt tänker på det alls. Men VARJE GÅNG får det mig att skratta lite för mig själv. 

Det var 2012. Jag låg i sängen nyopererad och fick syn på en status från Opal bokförlag. Det skulle vara bokrelease för ”Findus flyttar ut” på Junibacken i Stockholm. Och Sven Nordqvist skulle vara där. Och som ni vet är han min stora Idol. 

Så jag börjar storgråta. Och min man kommer in och tröstar och tror att det är min nyopererade hand som gör ont. Haha så söt. 

När jag förklara varför jag är ledsen så säger han -men kolla biljetter då. Och jag går in på SJ och hittar biljetter för 120kr. Så skriver till Miss A och frågar ifall jag få komma upp till dom. Och får såklart tummen upp. Så jag bokar biljetterna och åker upp. 

Jag åkte ut till Junibacken typ 2 timmar innan. Så hann socialisera en del med personalen. Jag berättade att jag åkt upp till Stockholm bara för att träffa Sven. Då berättar dom att jag nog inte skulle ha för höga förväntningar då han är ganska…..otrevlig…..eller stram…..eller bister. 

Visst hade jag läst detta innan. Men nu blev jag väldigt nervös. Man vill ju så gärna att mötet med ens stora idol ska bli bra. Och att man tillochmed gör ett positivt avtryck hos honom. 

När han sedan gick och satte sig vid signeringsbordet flockades föräldrar med sina barn runt om. Dock var det inget barn som var så impad av den gamla mannen som satt där. Från flera ställen hördes -var är Findus? Kommer inte Petsson? ?

Men jag stod där som ett lyckligt litet barn i godisfabriken. Som tur var hade jag ”anlitat” en tjej i personalen att fota mitt möte med Sven. 

Och så blev det min tur. Jag drämmer ner min hög med böcker, tror det var typ 11 stycken. Först stirra han på högen, sedan på mig, sedan på högen, sedan på mig. Sedan säger han -ska du ha alla dom? Jag nickar entusiastiskt och säger i ett andetag -jag-har-åkt-hit-från-Växjö-till-Stockholm-idag-bara-för-att-träffa-dig. Medan jag fortsätter att nicka lika entusiastiskt. 

Han tittar på mig igen. Så ger jag honom en Mosnatbok och säger -om du tröttnat på dina böcker så får du denna. Den har jag och min pappa gjort. Han tar emot den något förvirrad -eh, nämen tack…det var…oväntat. Lägger undan boken så tittar han på mig och skrattar. 

Just detta ögonblicket fångade tjejen åt mig

  

Efter det var vi bästisar….inbillar jag mig ivarjefall?

Och någon form av avtryck gjorde jag nog. För på bokmässan en månad senare står jag i signeringskön igen. Och när det är min tur brister han ut i -men det är ju du! Inget mer. Bara det. 

Jag har bestämt att det var positivt att han kom ihåg mig…..

PS. Personalen var så impade av att jag fått honom att skratta att tjejen som tog kortet sprang runt till dom andra i personalen och berättade och visade bilden. Då förstår man att det nog inte hände allt för ofta ? 

7 people like this post.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

kommentar *