Att leva eller…

4 april, 2017 Posted by Emmalill

…endast överleva. 

Precis gått ut genom dörrarna på mitt ”andra hem”, handkirugen i Malmö. Nyss blev jag inskriven inför min 19 operation. Och jag känner en otrolig trötthet och en smula uppgivenhet. Tar det aldrig slut?

Jag får ofta höra ”jag fattar inte att du orkar”. Varje gång känner jag en ilska inombords. Dom får det att låta som jag faktiskt hade valmöjligheter. Och det får mig att vilja fråga, ibland skrika, ge mig mina alternativ!?! På riktigt vad tror ni att mina alternativ är?

Men för ett par veckor sedan förstod jag. Det dom nog menar, även om det är svårt att sätta ord på det, är att jag lever, INTE endast överlever. Där är mina alternativ. 

Och jag har ju sett det själv. Sådana som faktiskt väljer att endast överleva, låta smärta/sjukdom ta över deras vardag. 

Jag väljer att leva. Och faktiskt gör jag det fullt ut med dom förutsättningar jag blivit tilldelad. 

Det är en kamp att vinna över smärtan varje morgon för att ta mig upp. Jag drömmer också om att sova som alla andra, slippa ta mig genom minuter som blir till timmar av smärta. Kunna skära min egen mat, att öppna det jävla mjölkpaketet själv. Visst är jag rädd inför varje op. Jag får ångest inför varje sövning. Ännu mer för vad jag ska vakna till och om jag denna gången ska klara att hantera det. 

Men där emellan, där lever jag. Att endast överleva är det allternativ jag väljer bort. Jag har världens finaste familj. Underbara djur. Ett tryggt hem. Jag jobbar med något jag inte ens vågade drömma om som barn. Varje torsdag åker jag till boxningen. Jag kommer aldrig mer kunna slå ett slag. Men jag kan vara där och få andra att känna den glädjen jag själv kände inför denna träningsform, se deras jävla anamma i deras ögon. Och jag få dessutom göra det ihop med döttrana. 

Nä, det finns mycket jag inte kan göra längre på det sättet jag gjorde det förr. Men det finns andra sätt, andra vägar att gå. Andra möjligheter att leva, inte bara överleva. 

Och nu påminner jag mig själv om just det, när jag står utanför dörrarna på mitt ”andra hem”, glöm för fan inte leva. Och sakta mottar det bort tröttheten och den smula uppgivenhet jag precis kände. 

2 people like this post.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

kommentar *