Att finna en vän

15 maj, 2012 Posted by Emmalill

Livet kan vara bra underligt. Hur man av en slump finner en vän. Eller slump är väl kanske inte rätt ord, men att hitta rätt ord är inte alltid så lätt.

Jag fick ett illustrations uppdrag av ett förlag. Jag skulle få illustrera en barnbok åt Anna Bergholtz. Jag tyckte namnet var bekant men kunde inte alls placera det. Dom sa till mig att googla 🙂 och att hon var journalist och varit med i P3 morgon passet.

Tyvärr är jag ingen radio människa utan lyssnar ju på ljudböcker. Men jag har ju ett gäng syskon som lyssnar på detta program, så jag frågade dom.

Självklart visste dom precis vem hon var. dom beskrev henne som rolig, kvick och skånsk. Ja, och så var hon tydligen blid också och kallades ”blind chick”

Om detta satte snurr på mitt lilla huvud. Började genast googla. Hittade ju så klart hennes hemsida Annas vision där fanns en massa artiklar och annat som jag genast började plöja.

Blev sjukt impad av denna tjejen. Snacka om att vara målmedveten och framåt driven.

Japp, det var i det här stadiet jag började bli nervös. Skulle lilla jag få illustrera hennes barnbok. Förlaget berättade att dom skickat en annan av mina böcker till henne, så hon kunde få beskrivet för sig ungefär vilken stil jag hade. Lite ev en klump i magen bildades, nu blev jag nervös för att hon inte skulle vilja att jag illustrerade hennes bok 🙂

Men det blev tummen upp. Så en resa till Stockholm för möte planerades. I januari åkte jag och Tin från förlaget och träffade Anna.

Det är svårt att beskriva, speciellt för dom som aldrig själva varit med om det. Men hur man träffa någon och inom bara ett par sekunder få känslan att det här känns så jäkla rätt. Hur man bara klaffa med en person och det nästan känns som att man känt varandra i flera år.

Under mötet så berättade Anna mycket om sig själv och sin situation. På så många plan kände jag igen mig. Även om vi inte har samma handikapp så blir väldigt många situationer lika. Våra uppväxter med själva handikappet har periodvis varit identiska. Ska här kanske förtydliga att Anna inte alltid varit blind, men drabbades av barnreumatism när hon var endast 3 år. Och det är ju så klart framför allt det som gör våra situationer så lika.

Jag kan inte så här i efterhand komma ihåg hur mycket jag själv berättade om min situation men tillräkligt mycket för att det skulle finnas en outtalad samförstånd.

Jag vet att jag satt på tåget hem och tänkte att jag hade fått en ny vän, inte en ny bekant, utan en ny vän.

Mailkontakten blev intensiv både om vårt kommande projekt och allt där runt. Anna är väldigt duktig på att höra av sig, så hon började ringa en del. Jag har väl inte varit lika bra på det, men jobbar på det. Inte för att jag inte vill prata med henne. Men efter en svår depression i samband med att även vänsterhanden kraschade för 2 årsedan har jag bara haft svårt för att lyfta luren, även om jag vill. Men Anna få mig att i huvudet jobba med detta varje dag.

I mars åkte vi på en resarge resa inför boken. Super trevligt och givande. Och här började det verkligen bli tydligt hur lika vi var, gällande det mesta 😀 smak, tycke och sett att se på saker och ting.

Så kom det sig att fina Anna skulle ner och föreläsa i Växjö. Självklart erbjöd jag henne att bo hos mig undetr tiden hon skulle vara här. Till min stora glädje stannade hon en extra dag dessutom.

Jag har fått för mig att jag ska prata väldigt begränsat om min sjukdom. För det första vill jag inte låta gnällig. För det andra vill jag blicka framåt, livrädd att fastna i det tråkiga, för tråkigheter för den med sig, sjukdomen. Och för det 3:e, jag vill inte trösta andra för att jag är sjuk. Låter konstigt, och klart att det värmer att folk bry sig. Men det går till en gräns där. Jag orkar helt enkelt inte.

Jag står för att jag tycker att min sjukdom varit bland det bästa som hänt mig pga att jag idag jobbar med min dröm. Det är få som vågat leva sin dröm. Sen är det inte alltid lätt, ibland är det till och med piss och skit och helvete. Det är så livet är.

Men med Anna har jag kunnat prata om min sjukdom och inte prata om min sjukdom. Oavsett så förstår hon till 100% kanske till och med mer än jag själv 🙂 Det är så skönt att kunna prata om att vara sjuk, sen i nästa stund sitta och prata om helt andra saker.

Jag hade den stora äran att få följa med på hennes föreläsning. Som den känslo människa jag är var jag så klart tårögd redan i inledningen av hennes föreläsning. Inte för att den var sorglig (det var den så klart bitvis också) utan för att hon är så jäkla UNDERBAR. Hon är min stora inspirations källa, min energipåfyllare, min förebild och framför allt hon är min VÄN!

Här sitter hon med mina byrackor 🙂 och hennes fina hund Duncun som är hennes ledar hund.

Emmalill

Be the first to like.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

kommentar *