Det är nu alla påstår att det ska börja kännas lättare. Fast jag tror inte dom riktigt har tänkt på att du och jag och Gibbe var tillsammans 24/7. Att det oftast bara var vi 3 hela dagarna. Än känns det inte lättare. Snarare har jag mer panik över att tiden från att jag sist fick hålla om dig blir längre.
Jag försöker trösta mig med att du nog hade det bättre än många hundar just pga att jag alltid var hemma. Att du inte behövde lämnas ensam så mycket för att jag jobbat eller så. Vi fick därmed massa tid tillsammans…egentligen. Men det är en klen tröst nu.
Förra tisdagen skulle det varit exakt 8 årsedan jag/vi hämtade hem dig. Tungt att vi inte fick uppleva den dagen tillsammans.
Dagen efter du somnade in min vän så bestämde vi att vi skulle städa ut julen. Mest för att sysselsätta oss med något när vi var så ledsna. Som jag grät när jag dammsög. Kunde ju inte tänka annat än ”nu försvinner dom sista spåren av dig”. Första gången jag velat att all din päls skulle ligga kvar.
Tänker faktiskt så varje gång Gibbe kissar. Att snart är alla dofter efter dig försvunna. Jag luktar på din sele minst en gång om dagen för att den luktar dig. Men doften börja avta. Det skrämmer mig. Är rädd att jag ska glömma hur gott du luktade.
Gibbe vill ju knappt gå ut. Men vi övar på att åka bil varje dag. Han har panik nu när du inte är med längre. Du höll han hyfsat lugn. Tänk att ni var så olika. Du älskade att åka bil❤️
Jag försöker också hitta rundor att gå som inte så smärtsamt påminner om våra promenader. Men det går ju knappt. Vart har du och jag inte gått liksom. Vi gick verkligen överallt du och jag, och så småningom Gibbe.
Vi åkte bort till skogslingan vid folkhögskolan. Där vi gick när du var liten. Gibbe hade aldrig gått den. Och han älskade den precis som du gjorde.
Det gjorde inte riktigt lika ont i hjärtat att gå där utan dig som om vi gått tex ”5:an”. Men våra vanliga rundor kommer nog ta månader innan jag klara att gå igen.
Jag önskar vi hade varit bättre på att bita ihop din sista vecka. Det måste varit fruktansvärt för dig att vi grät så mycket. Speciellt ovan var du nog att se Micke gråta. För varje gång försökte du slicka bort hans tårar. Det var ju inte du som skulle tröstat oss.
Jag tittade på denna bilden av dig. Du ligger precis där vi sparat ditt tassavtryck. Där vi oftast låg när jag hade dom svåraste smärtattackerna.
Du fattas mig!!!
Jag klarar inte av att ligga på golvet längre eftersom du inte kommer och lägger dig hos mig.
Jag har varit i Malmö och pratat om min nästa operation. Den blir stor. Men det ända jag tänker på är att du inte kommer vara här när jag kommer hem. Hur ska jag klara det utan dig? Denna bilden tog Micke på oss precis innan jag åkte till sjukhuset i oktober innan min förra operation. Du var verkligen min stöttepelare och trygghet. Tack!
Fy fan vad det känns orättvist. Nä det tar nog ett tag till innan det börja kännas lättare….
Jag hoppas du förstår att jag älskade dig mer än mig själv. Att det var det som gjorde att jag släppte dig. Hade jag älskat mig mest hade jag nog helt egoistiskt hållt dig kvar fast du led. Du förstår det va? Att det var för att jag älskade dig.
Jag älskar dig till dagen efter föralltid!❤️❤️❤️