Emmalill Frank

Archive for: ‘januari 2017’

2 veckor!

31 januari, 2017 Posted by Emmalill

Det är nu alla påstår att det ska börja kännas lättare. Fast jag tror inte dom riktigt har tänkt på att du och jag och Gibbe var tillsammans 24/7. Att det oftast bara var vi 3 hela dagarna. Än känns det inte lättare. Snarare har jag mer panik över att tiden från att jag sist fick hålla om dig blir längre.

Jag försöker trösta mig med att du nog hade det bättre än många hundar just pga att jag alltid var hemma. Att du inte behövde lämnas ensam så mycket för att jag jobbat eller så. Vi fick därmed massa tid tillsammans…egentligen. Men det är en klen tröst nu.

Förra tisdagen skulle det varit exakt 8 årsedan jag/vi hämtade hem dig. Tungt att vi inte fick uppleva den dagen tillsammans.

Dagen efter du somnade in min vän så bestämde vi att vi skulle städa ut julen. Mest för att sysselsätta oss med något när vi var så ledsna. Som jag grät när jag dammsög. Kunde ju inte tänka annat än ”nu försvinner dom sista spåren av dig”. Första gången jag velat att all din päls skulle ligga kvar.

Tänker faktiskt så varje gång Gibbe kissar. Att snart är alla dofter efter dig försvunna. Jag luktar på din sele minst en gång om dagen för att den luktar dig. Men doften börja avta. Det skrämmer mig. Är rädd att jag ska glömma hur gott du luktade.

Gibbe vill ju knappt gå ut. Men vi övar på att åka bil varje dag. Han har panik nu när du inte är med längre. Du höll han hyfsat lugn. Tänk att ni var så olika. Du älskade att åka bil❤️

Jag försöker också hitta rundor att gå som inte så smärtsamt påminner om våra promenader. Men det går ju knappt. Vart har du och jag inte gått liksom. Vi gick verkligen överallt du och jag, och så småningom Gibbe.

Vi åkte bort till skogslingan vid folkhögskolan. Där vi gick när du var liten. Gibbe hade aldrig gått den. Och han älskade den precis som du gjorde.

Det gjorde inte riktigt lika ont i hjärtat att gå där utan dig som om vi gått tex ”5:an”. Men våra vanliga rundor kommer nog ta månader innan jag klara att gå igen.

Jag önskar vi hade varit bättre på att bita ihop din sista vecka. Det måste varit fruktansvärt för dig att vi grät så mycket. Speciellt ovan var du nog att se Micke gråta. För varje gång försökte du slicka bort hans tårar. Det var ju inte du som skulle tröstat oss.

Jag tittade på denna bilden av dig. Du ligger precis där vi sparat ditt tassavtryck. Där vi oftast låg när jag hade dom svåraste smärtattackerna.

Du fattas mig!!!

Jag klarar inte av att ligga på golvet längre eftersom du inte kommer och lägger dig hos mig.

Jag har varit i Malmö och pratat om min nästa operation. Den blir stor. Men det ända jag tänker på är att du inte kommer vara här när jag kommer hem. Hur ska jag klara det utan dig? Denna bilden tog Micke på oss precis innan jag åkte till sjukhuset i oktober innan min förra operation. Du var verkligen min stöttepelare och trygghet. Tack!

Fy fan vad det känns orättvist. Nä det tar nog ett tag till innan det börja kännas lättare….

Jag hoppas du förstår att jag älskade dig mer än mig själv. Att det var det som gjorde att jag släppte dig. Hade jag älskat mig mest hade jag nog helt egoistiskt hållt dig kvar fast du led. Du förstår det va? Att det var för att jag älskade dig.

Jag älskar dig till dagen efter föralltid!❤️❤️❤️

3 people like this post.

Unlike

Read full article |Leave a comment
Tags: No tags
Categories: Emmalill

1 vecka!

31 januari, 2017 Posted by Emmalill

Jag vaknade i dag med ett ryck 08.15. Min första tanke var ”nu hoppade du in i bilen för sista gången för exakt 1 vecka sedan”. Tårarna började rinna direkt. Jag låg och stirrade på klockan, kunde för varje minut som gick återuppleva din sista resa. Vid klockan 09.00 blev det outhärdligt och jag gick ut till Micke som satt i köket och la mig på soffan och grät ännu mer (om det ens är möjligt)

Och som Vanligt tittar du inte längre ut från hallen när jag kommer upp på morgonen, sträcker inte på dig för att visa att du är redo för morgon kissen. Suckar inte för att det tar tid att klä på Gibbe. Inget är sig likt.

När jag står ute i trädgården och tittar ner mot sjön tänker jag att hela världen har förändrats när du inte är här. Hela landskapet ser så annorlunda ut. Fast jag kan se dig överallt med minnet. Jag kommer inte ihåg hur min vardag såg ut innan du fanns med i den. Det känns som du har funnit i mitt liv för alltid. Så orden ”aldrig mer” gör så ont. Jag får en smärtsam klump i halsen varje gång jag tänker dom. Tårarna rinner och jag tänker, snart får jag läggas in av uttorkning, snart går det inte att gråta mer. Men det gör det, tar liksom aldrig slut.

Om jag fick valmöjligheten att aldrig mer har ont, aldrig mer opereras, alltid orkar, aldrig mer dödligt trött eller att få tillbaka dig, så skulle jag välja dig utan att blinka. Skulle hellre opereras i gång i veckan om jag bara fick ha dig frisk hos mig. Kan inte förstå att jag aldrig får burra in mina händer och ansikte i din päls. Att du inte kommer och lägger dig hos mig när jag lägger mig på golvet.

När vi kom hem för en vecka sedan var tystnaden så enorm. Din icke närvaro var så påtaglig. Jag hade sådan ångest att jag knappt kunde andas. Panik över att jag aldrig skulle få hålla dig igen och tystnaden slet mig sönder och samman. Jag tror aldrig jag varit såhär ledsen i hela mitt liv.

Vi har plockat ihop en del av dina grejor och lagt i en trälåda. Tänkte ha den i ateljén sen. Men har inte klarat att gå upp dit än, inte utan dig. Din bädd står kvar. vi har inte riktigt hjärta eller känner oss redo att ta bort den. Men jag har köpt en ny till Gibbe. Han verkar gilla sin nya bädd.

Jag tror han saknar dig minst lika mycket som jag gör. Du har ju verkligen funnits hela hans liv och varit hans idol och förebild. Man märker att han är vilse utan dig nu. När vi kom hem utan dig sprang han och letade. Det gjorde så ont i mig. Sedan låg han på köksoffan blundade och gnydde i 2 timmar. Hela veckan har han tittat upp vid minsta knäpp precis som att han hoppas att du ska komma in. Det gör jag med.

Han kämpar på, men vågar inte gå många meter utan oss. Du gav honom alltid mod. Nu vet han knappt att han ska kissa när vi går ut, utan jag få påminna honom.

Kan du inte göra något. Något som är så typiskt dig. Så jag vet att du mår bra och att det är ok. Och att du inte är arg på mig för att jag släppte taget om dig. Ville verkligen inte att du skulle lida. Du vet väl att jag älskar dig?

Dom första dagarna kunde jag inte titta på dina bilder. Det gjorde för ont. Nu går det lite lättare. Gjorde en mapp med dina bilder. Jag hade 1700 stycken. Och då är inte dina första 4 år med, då dom låg på min dator som kraschade. När jag tittar på dom så bara gråter jag och gråter. Gjorde mitt första bildespel ever och det blev till dig. Det blev inte perfekt på något sätt, men ändå smärtsamt fint eftersom det handlar om dig. Det ligger här nedanför.

Denna bloggen har jag försökt hålla glad och pigg. Försökt hålla borta min sjukdom så gott det går. Så jag tänker att just nu är den deppig. Men vad fan, det är MIN blogg, och du är en del av den. Och varje måndag kommer jag skriva till dig. Där emellan hoppas jag få in lite glatt igen…så småningom.

Det är faktiskt tackvare dig allt detta finns. Tackvare dig som jag lyckades bli illustratör, du inspirerade till mina bilder så jag fick mitt första uppdrag. Och fler där efter. Det är din förtjänst, tack! Och det är tackvare dig jag orkade hålla ihop så att jag tog mig hit, tack! Så den som inte tycker du hör hit kan ju bara sluta läsa min blogg.

2011

Jag känner mig inte hel utan dig.

Ändå vet jag att vi måste hitta en vardag som fungera, en ny struktur för mig och Gibbe. Men det är inte lätt utan dig.

Älskar dig till dagen efter föralltid!!!!

5 people like this post.

Unlike

Read full article |Leave a comment
Tags: barnboksförfattare, Barnboksillustratör, Emmalill, illustratör
Categories: chappe, Emmalill

Att få hålla din tass i min…

23 januari, 2017 Posted by Emmalill

…har varit en ära. Och en av dom bästa känslorna i mitt liv.

Du satt alltid så nära du kunde, du lutade tungt mot mig, en påminnelse att ”det är du och jag matte”. Som om jag skulle kunna glömma det. Satt jag och ritar la du din tass på mig. Nöjd var du först när jag tog den i min hand. Du kunde sitta så i evighet, vilket är tur för det kunde jag med.

Om jag inte kunde hålla din tass la du huvudet på mina fötter. Inte ens när jag tittar ner på dig tog du bort din haka, utan tittade bara tillbaka med dina hundögon som sa ”jag ligger här nere matte så du inte undrar vart jag är”

Du var alltid så orolig när jag kommer hem från sjukhuset. Du låg helst på min bröstkorg så du var så nära det bara gick. Du visade att ”jag ha koll matte, jag ligger här hos dig om det är något, nu är du trygg”

Och när du låg så nära så skrattade jag och kallade er Boog och Elliot. Ni såg precis ut som dom när jag var trött. Du tyckte nog jag var tramsig.

Ändå låg du kvar på min bröstkorg för att du skulle ha 100% koll på mig när jag mådde så dåligt. Det var dom ända gångerna du inte vill vara ute.

Vart tog tiden vägen? Låg och kollade på bloggen efter veterinär besöket i höstas. Och du har varit en del av mitt liv så länge jag haft denna blogg även om du inte fick vara med fören 25 oktober 2009. Men i januari 2010 fick du en egen kategori här på bloggen (längst ner till höger) chappe.

Tänk vad liten du var…och brun. Och mycket hud hade du. En stor kostym att växa i.

Jag föreläser ibland. Och då berättar jag hur egoistisk jag var som skaffade dig. Att jag behövde någon som behövde mig…..

….jag visste ju vilken tuff tid jag hade framför mig. Och jag behövde någon att luta mig mot, som lutar sig tillbaka mot mig, precis så som du gjorde. Jag behövde någon att prata med och du lyssnade alltid, försökte förstå. Jag tror du förstod.

Alla nätter du hållit mig sällskap när jag inte klarat hantera smärtan.

Alla mil vi har gått, även om du inte fick gå i början.

Så har vi tagit igen det med råger. Mil efter mil…..tills vi båda började få svårt att gå.

Ibland undrar jag vad du tänker. Ok, inte ibland, jag skulle vilja veta dina tankar varje dag. Även om jag ständigt går att pratar med er så resten av familjen tycker jag är knäpp.

Var liten du var när du fick din första bädd, men som du älskade den från första stund.

Snabbt gick det tills du växte i den 🙂

Men du älskade mer att få ligga i famnen……

…fast allra helst i din älskade ateljé. Hur många nätter har vi sovit däruppe? Och alltid får jag väcka dig runt 10-11. Där uppe sover du som en stock.

Ingen skuttade som du när det var snö….

…eller när våren kom och vi gick ner till sjön.

Åh, kommer ihåg så väl den dagen du kom hem till oss. Man kan läsa det HÄR och HÄR Så liten du var…mindre än katterna.

Du har alltid varit Gibbes stora trygghet. Till och med när jag skäller gömmer han sig hos dig.

Som vi skrattade på promenaden i Halmstad när vi vände oss om och du hade hittat en napp, som du vägrade släppa. Du älskade nappar och barn.

Hur många selfies har vi tagit. Alldeles för få känns det som just nu.

Lyckan i dina ögon när du fick åka bil eller gå i skogen, den gick inte att ta fel på.
Som vi spökat ut dig genom åren. Och alltid har du snällt låtit oss göra det <3

Enda sättet du kunde se farlig ut på var så här…

Även om du skrämt bort både en och annan med ditt skall 🙂

Denna glädje du alltid utstrålade….

Som du älskade barn. Gärna att slicka dom i hela ansiktet.

Och du tog alltid hand om våra tjejer.

Visst älskade vi våren mest, du och jag. Jag förstår inte hur jag ska klara stunderna på verandan varje vår och sommar morgon utan dig. Det kommer vara så tomt.

Så många lekkompisar du haft. Och Duncun kommer tar väl hand om dig. Så snälla, knuffa inte omkull honom direkt, öven om du blir så glad att se honom.

Strosa runt i trädgården med dig ha varit bland det bästa av stunder

Men något jag aldrig kommer förstå är hur du kunde tycka det var bekvämt att ligga på våra skor. Ändå gjorde du det allt som oftast.

Som vi älskat att få ha dig i våra liv

❤️❤️❤️

Du fick till och med snippan att tro hon var hund, så mycket kärlek som du gav henne

Jag sov som bäst när jag hörde dina snusande andetag, hur ska jag någonsin kunna sova gott igen.

Du var alltid så duktig hos veterinären, du blev så glad när vi åkte dit

Altanen på sommaren var en av dina favorit platser, varmt och gott i solen

Men favoritplatsen var ändå bädden i tv-rummet. Känner jag mig själv rätt kommer jag lägga mig där ofta och försöka känna din doft. Så den kommer stå kvar

Du har alltid fått följa med, som när vi var en vecka i Tibrå hos syrran. Vilken vecka vi hade ❤️

Alla gånger vi legat på golvet. Du var bäst på att ”bara vara” ihop med mig när jag försökte tänka bort min smärta. Du är bäst!!!

Så det var inte mer än rätt att när vi skulle föreviga dina tassavtryck att du gick iväg och hela köksgolvet fick avtryck att avtrycken blev precis där vi brukar ligga på golvet. Ett blev så fint att vi genast lackade det 6 gånger för att det aldrig skulle försvinna.

Det har varit en ära att få hålla din tass, att just jag fick vara din matte. Tack för att du höll ihop mig när jag behövde det som bäst. Älskar dig till dagen efter förevigt!